jag vaknade med ett ryck (skrev först rynk, haha) imorse. jag hade drömt ännu en mardröm. svettig och förvirrad, hjärtat pumpar små doser adrenalin. detta händer ofta. det är spöken och mördare blod och knivar (eller yxliknande redskap, alltså väldigt brutala saker och det är inte så himla konstigt att jag är skiträdd när jag vaknar). förvirrad försöker jag blicka tillbaka i min mardröm och det första som dyker upp är överraskanade nog magnus betnér. i drömmen kunde jag inte uttala hans namn. det gick inte, bokstäverna rullade på tungan och jag försökte desperat få människor att förstå vem jag talade om. MAGNUS POLÈR. MAGNUS MENÈR. MAGNUS PAKÈR, sprang jag runt och gastade som en dåre. jag blev idiotförklarad förstås! så dyker magnus själv upp. ställer sig med armarna i kors, skakar på flinten och säger nt, nt, nt... (väldigt besviket!) jag säger; neeeeeeeeeeeeej magnus, jag kan uttala ditt namn, LOVAR! säg det då. säg det bara, säger magnus iskallt. m-m-magnus mmmmbh-mmmbht, stammar jag. så blir det inte ens ett ord, det blir typ MMMBTHMÈR. för det går liksom bara inte. och han blir råförbannad och jag börjar gråta och folket runtomkring skakar på sina översittande huvuden och jag lämnas att skämmas något så fruktansvärt. så vaknar jag. vadfan? tänker jag. är DET DÄR min mardröm liksom? nåt bättre borde jag väl kunna fantisera ihop.

nu åker jag till sthlm en liten sväng.