åh.
idag vill jag bara vara hemma och pyssla och fixa med onödiga skitgrejer.
jag är seg och lite sur för att jag nyss nös på datorn och min arm.
det händer nämligen lite då och då och jag gillar det inte.

sa jag att min nya(gammel-nya) telefon is ALIVE!?
(kanske aldrig nämnt att den dog och sen återuppstod endast för att leva ett eget liv utan mig, men...)
nu är den back, it made a U-turn, den sket i allt och tänkte; nej,
 nu får det vara slut på ensamlivet, jag vill tillbaka to my mastah.
jag har nämligen konkat runt på en T-39 under tiden.
anar att ni som jag lever på 2010-talet och jag menar inte att ni borde veta vad en T-39 är men det är typ en sån telefon som tillverkades nån gång under kritaperioden och är alltså inte sådär übermodern.

men jag försvarade den och sa att den var retro, till folk som pekade och skrattade.
för retro är ett sånt där modeord som låter bra att kläcka i sådana situationer när man känner sig utpekad omodern.
förstår ni.