jag är sällskapssjuk. alltså jag menar inte bara nu. jag är född sån. kan inte vara själv. vill inte.jag hoppas innerligt att jag aldrig behöver vara det heller.  jag kommer alltid att leta mig till någon.

luften kan gå ur mig och jag kan känna mig olycklig bara jag vet att jag kommer vara ensam en kväll. en natt. det är jobbigt. tro inte att jag pratar om killar nu. jag menar sällskap överhuvudtaget. om det är karlar spelar ingen roll.

jag vill leva ett oberoende liv. där jag egentligen inte beöver någonting. å andra sidan vet jag att jag har en stark karraktär, och bara jag tror det själv så vet jag att jag klarar det. 

olika saker liksom. det är skönt att veta. man ser liksom det ljusa i mörkret. 

det gör jag just nu. jag känner mig lite pirrigt uppspelt. tänk om mitt liv plötsligt skulle ta en jävla vändning. som en pannkaka. 

att någonting bara händer. eller ja, jag gör så att det händer, självklart. 

jag hade nästan glömt bort det. allt jag ville göra. och hur mycket jag visste att jag en dag skulle göra alla de sakerna. idag kom jag på det. och plötsligt visste jag det. vad har det blivit för en mjukis av mig egentligen? 

är det för att jag blev brunett. jag tror det. 

allt sitter i hårfärgen, som jag brukar säga.

jag har inte kännt igen mig själv på ett tag. både bra och dåligt. jag har försökt testa ett annat liv. det funkade inte så bra. nu återgår det. jag tror verkligen det. och på mig själv.