hemkommen. känns inget vidare. karlskoga är inte min grej alltså. 

satt på tåget nyss. första klass ofcourse, vad annars liksom? 

hoffmaestro ekade stundtals i mina lurar samtidigt som jag iaktog tågfolket. känslan av att jag var med i en film var uppenbar. jag känner ofta så när jag har musik i öronen och tittar på folk. känns liksom som att jag är huvudrollen. fast det är jag ju. 

i mitt liv alltså. 

skitsamma. idag kände jag på ett annat sätt. jag hoppades någonstans att tågfolket skulle ploppa upp ur sina säten och bli en del av en jättestor tågmusikal. där alla sjunger chraa indian. jag hoppades så att det knakade. inget hände. men jag var nöjd ändå. 

när jag åker tåg själv vill jag prata med folket i samma vagn. de vill inte alltid prata med mig verkar det som. tråkigt. men jag gillar dom ändå.

från en sak till en annan. folk vill alltid ha vad de inte kan få. även om de en gång haft det. synd och sorgligt. men det är bara för att jag har en person i åtanke. jag gillar inte att tycka illa om människor. men ibland går bara inte motsatsen. 

what goes around comes around. 

om man bäddar får man ligga......visst.... ?

nouppdate.

peace.